Utvecklingsstörda och normalstörda, eller?

Jag satt och lyssnade på sommarprataren Pär Johansson, som är ledare för ”Glada Hudik-teatern” i Hudiksvall, en varm dag i Skåne i juli och jag skrattade och grät om vartannat.
Han delar med sig av den glädje och den erfarenhet det ger att möta dessa människor som han envisas med, och jag beundrar honom för det, att kalla ”utvecklingsstörda”.  Men inte utan att kalla oss andra för ”normalstörda”.
Och jag håller med honom, om båda. Är vi inte ”lite-som-vi-är” allihop? Vi har alla våra mönster och tillkortakommanden.

Men varför ändra namn jämnt på vissa grupper?
Anser vi att vissa människor är mindre värda så att vi hela tiden måste ändra namn på dem istället för att tillmäta dem det värde de faktiskt har för oss?
Städare – lokalvårdare – hygientekniker istället för att inse att det skulle bli förbaskat skitigt utan denna yrkesgrupps insatser.
Utvecklingsstörda – ej normalbegåvade – utvecklingsförsenade – (vem bestämde i vilket tempo utvecklingen skulle ske?) funktionshindrade – funktionsnedsatta….

Jag har arbetat med utvecklingsstörda i över 10 år och jag har lärt mig så mycket om mig själv och så mycket grundläggande om livet genom dessa underbart personliga, unika människor.
En del av föräldrarna som fick utvecklingsstörda barn på 60-talet, som Pär berättar om i sitt sommarprogram, rekommenderades att lämna bort sina barn, låsa in dem på institution, osynliga. Flera av föräldrarna kämpade för sina barn och fick höra att de gjorde det helt i onödan.  Det skulle aldrig bli något av dem.

Pär berättar om de starka känslor som drabbade både honom och föräldrarna när ensemblen där på Glada Hudik-teatern står på scenen efter föreställningen och håller varandra i händerna och får stående ovationer av publiken.
Får revansch.
Det blev visst något av dem. Och vad innebär det egentligen att det ”ska bli något av en”?

Jag har full respekt för de oerhörda svårigheter som även möter föräldrar idag som får utvecklingsstörda barn. Någonstans så vill vi ju som snickaren ha ett köksbord som står jämt på alla fyra benen, där alla benen är lika långa. Men jag flyttade en gång till ett mycket gammalt hus där inte ett golv var jämnt, inga tak och väggar heller för den delen.  Vi fick knöla ihop kartongbitar under de flesta möbler. En del struntade vi i, för de svajade inte sådär förfärligt mycket. När vi sedan flyttade till ett ”rakt” hus upptäckte vi att de möbler vi inte lagt kartongbitar under hade ändrat sig och anpassat sig efter golvet under de sex år de stod där.
Barn ska inte behöva hamna i miljöer där man måste anpassa ihjäl sig, där man bara ska slipas. Utan miljöer där man ses för den man är och det man har med sig och där man får möjlighet att växa. Och där andra också är villiga att växa av det man har med sig.

Ellinor Bjertsjö, korttidsansvarig och PR/informationsansvarig på Mora Park

Postad: 26 augusti, 2010 | Av: | Kategori: Okategoriserade | En kommentar

Kommentarer

  1. jennie säger:
    16 oktober, 2013

    Min pappa fick en hjärnskada på äldre dagar,den liknar en utvecklingstörning en lindrig.Jag känner att efter det har jag på detta sätt fått en helt annan empati.Jag skäms att jag i min ungdom var taskig mot utvecklingstörda,alla är lika mycket värda,alla har olika förmågor oavsätt IQ.Gillar Hudikasvallsteatern jättemycket,den känns mera äkta.
    ett bar arbete gör ni

Svara