Tankar för hängmattan…

Annorlunda-Adnulronna
Just den där förvirrade känslan kan det annorlunda i människors beteende väcka hos oss.

Den dagen en förälder står där med sitt annorlunda barn, vare sig det är nyfött eller tonåring, då är det dags att lära sig ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att bemöta, ett nytt språk, vara ständigt lösningsorienterad, ha ögon i nacken.
Allt blir annorlunda. Annorlunda än man tänkt sig.
Men egentligen är det den snäva människosyn vi dras med som skapar en stor del av det annorlunda.
”Det är väl bara att sätta gränser”, säger någon.
Det är min fulla övertygelse och erfarenhet att vissa barn inte går att gränssätta.
Eller,
”Vi har ju själva satt barnen till världen”
Jo, men det är ju så mycket vi faktiskt inte kan styra över.
Vi vet inte vad det är för en liten människa vi kommer att vara ansvariga för i 18 år framöver.
Det kan vara en samarbetspartner eller ett heltidsarbete och allt däremellan.

Jag har hört så många föräldrar berätta om sin resa med annorlunda barn att jag tappat räkningen.
Det har varit föräldrar till barn med diagnoser eller fysiska handikapp. Barn med depressioner eller psykiska sjukdomar. Barn som blivit mobbade eller helt enkelt haft trassliga tonår.
Några saker har många av de här föräldrarna genensamt. De har slitit väldigt hårt för sina ungar.
Att de haft svårt att klara två heltidsarbeten – många har blivit sjukskrivna. Det förväntas av dem att de ska klara ett helt normalt liv.
En del av det slitsamma är alla dessa människor föräldrarna möter. Alla dessa möten som inte alltid är till det bästa, som avgörs mycket av vem det är man möter.
En vän till mig, med ett barn som drabbades av en annorlunda situation, vilket pågick väldigt lång tid, har valt att kalla dem ”änglarna” och ”de andra”.
Att ha som yrke att möta människor i kris, eller hårt belastade människor kräver att man ”kan gå i deras mockasiner” som någon klok indian sa.
En del vanliga medmänniskor kan också ha svårt med ”mockasinerna” – glöm inte då, alla föräldrar, att det är ni som spelar matchen.
De som tycker en massa olika saker sitter på läktaren.
Det är ett väldigt tydligt sätt att markera sin gräns på,
”det är tyvärr svårt att mötas i det här, eftersom jag spelar matchen och du sitter på läktaren”.
Så föräldrar,
ta lite timeout i sommar, så ofta ni kan och förmår.
Till er som möter alla dessa föräldrar med annorlunda barn – på med fotbollskläderna, eller mockasinerna och begrunda Sören Kirkegaards tänkvärda ord:

Att finna en människa
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv, när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon själv gör men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, då beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är en vilja att härska utan en vilja att tjäna.
Kan jag inte detta, så kan jag inte heller hjälpa någon.”

En riktigt skön sommar önskar vi på Mora Park er alla!

Ellinor, PR-och informationsansvarig

Postad: 22 juni, 2011 | Av: | Kategori: Okategoriserade | Kommentera

Svara