Ibland kan undervisning se annorlunda ut!

Ibland kan undervisning se annorlunda ut!

Ny bok om läkepedagogik!


Beställ på
Pris inkl porto 225 kr

När man som lärare undervisar barn med särskilda behov får man ibland använda särskilda metoder, tänka på ett särskilt sätt och framför allt vara nyfiken på att göra nya upptäckter och vara flexibel.

Peggy arbetade som lärare åt en liten grupp barn och hennes dokumentation runt de upptäckter hon gjorde om vad undervisning kan bli, på ett annorlunda sätt, med annorlunda barn blev resultatet av en bok som nyligen är utgiven.


Peggy tänker utifrån 5 huvudlinjer i sin bok.

Barnet ska må fysiskt bra:

”Varje dag och varje ögonblick ska återkopplas till hur barnet mår. Om vi lyckas få barnet att må bra fysiskt, får barnet bättre kontakt med sig själv och med omvärlden”

Den vuxne ska iaktta sig själv och komma vidare, vilja vidare:

”Att medvetet arbeta med sig själv, upplevelsen att vara här och nu som pedagog, är en bra grundförutsättning i kontakten mellan barn och den vuxne. Avgörande är att pedagogen strävar efter att vara närvarande i varje ögonblick, dels utifrån det han/hon gör dels utifrån vad som kan uppstå i situationen. Det är nödvändigt att se på sig själv och hur jag som pedagog är i olika situationer och även ibland våga ställa sig frågan: vem är den egentliga pedagogen? Våga vara öppen och våga utvecklas och se att dessa barn är en gåva till oss som pedagoger”

Bevara relationen:

”Genom detta arbete har jag förstått att ingen pedagogisk verksamhet kan vara framgångsrik utan att jag som vuxen och barnet har en ömsesidig kontakt.

Det finns också en djup förståelse hos mig att ansvaret för att denna kontakt uppstår, ligger helt och hållet hos den vuxne.

Utan att det har uppstått en kontakt mellan barnet och den vuxna kan ingen undervisning äga rum.”

Utgå från barnet som individ:

”Vi lever mycket i föreställningar om hur barnet är, dock är frågan om vi verkligen ger oss tid till en djupare förståelse av våra barn? Att släppa sina egna förställningar, öppna upp och försöka vara verkligt empatisk är också ett stort steg i kontakten till barnet.

Om barnet behöver vissa rutiner måste man respektera dem. Barnet behöver väntas in och försiktigt ledas vidare till nästa steg. Dock är det barnet som visar vägen genom sina reaktioner. Därför är det lika viktigt att se när barnet är berett att gå vidare.”

Barnets intiativförmåga:

”Det finns många exempel i mitt arbete där barnets initiativ styr undervisningen, vilket gör undervisningen konstruktiv och utvecklande för barnet. Det handlar om att kunna dra sig tillbaka och se vad som händer i rummet. Det innebär att hålla tillbaka sin egen initiativförmåga, vänta in och lyssna på det som knappast hörs.”

Här nedan kan du läsa förord, inledning och slutsatser ur boken:


 

FÖRORD

Detta arbete bidrar till att fylla en stor lucka i det svenska läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet, dokumentation av de mycket omfattande insatser som gjorts i vårt land under mer än 70 år. Publikationer av detta slag är sällsynta.

Läkepedagogen och sjuksköterskan Peggy Strobel sjösatte detta aktionsforskningsprojekt hösten 2007, där undertecknad som verksamhetsansvarig på Mora Park ivrigt följde och försökte jämna marken för projektet. Jag hade redan innan med stor respekt följt Peggys läkepedagogiska arbete med barn i små grupper i vår lilla skola. När hon berättade om sina upplevelser med barnen, som ofta hade omfattande funktionsnedsättningar, värmde det ens läkepedagogiska hjärta. Hon var aldrig nöjd med sitt aktuella arbetssätt, var alltid på spaning efter en vidareutveckling i riktningen mot att nå djupt in i barnens väsen. Under årens gång utvecklade hon mycket insiktsfullt och engagerat alternativ kommunikationsmetodik, inte bara i den egna skolgruppen, men ganska snart som huvudansvarig för hela verksamheten, vad gällde att etablera en tillämpning av kommunikationsmetoder för våra elevhem och för hela skolan. Peggys drivkraft syntes vara hennes ständigt djupnande insikter i dessa barns stora nöd: att inte kunna hantera språket på vanligt sätt och därmed, utan dessa hjälpmedel, vara oförmögna att ge uttryck för de egna viljeyttringarna och ej heller kunna förstå omvärldens olika budskap.

Peggys kontakt med barnen var och är unik och det är nu ytterst glädjande att på ett mer ingående sätt kunna få inblick i hennes verkstad. Arbetet är också späckat av insikter om autism ur ett forskningsperspektiv, då hon bedrivit omfattande litteraturstudier under arbetets gång. Man kan lära sig en hel del på en mycket detaljerad nivå om den gåtfulla värld som människor med autism befinner sig i. Peggy har verkligen omsatt det många gånger lite ”torra” vetenskapliga vetandet till en högst jordnära tillämpning.

Slutsatserna som dras genom att analysera den dagliga dokumentationen av skolarbetet är verkligen intressanta. Man kanske kan tänka att det vet man väl redan innan – att kontakten med barnen är a och o. Visst, men att för sig själv kunna visa hur man helt konkret kan gå tillväga för att upprätta den och vilka olika faktorer som befrämjar relationsskapandet samt att bli mer säker på att det inte bara är inbillning att det sker, är en annan sak. Projektet blir i denna mening ett mycket gott exempel på vad man kan läsa in i ett av läkepedagogikens honnörsord: ”andakt till det lilla” (se Läkepedagogiska Kursen).

Måtte denna publikation kunna stimulera till fler projekt av detta slag!

Järna i adventstiden 2009

Göran Nilo, läkepedagog


Inledning Peggy Strobel

Detta arbete beskriver undervisningen med två barn med autism. Som grund finns ett läkepedagogiskt arbetssätt och hur det påverkar undervisningen.

Det är också ett aktionsforskningsprojekt som visar vilka personliga slutsatser jag kan dra av mitt dagliga arbete. Det är ett arbete som ska förtydliga mitt arbetssätt och hur jag ska få större förståelse för vad som är betydelsefullt i min undervisning.

Arbete är uppdelat i fyra områden:

För en bättre förståelse finns en enkel beskrivning av båda barnen, hur de ser ut, hur de rör sig och liknande.

1.   Som klasslärare har jag nedtecknat mina dagliga upplevelser under sex veckor. Jag försökte bara iaktta vad som pågick i klassrummet och gjorde sedan en sammanfattning. När jag sedan reflekterade över det insamlade materialet väcktes följande frågor i mig.

  • 2.   Vilken betydelse har mitt förhållningssätt till barnen?
  • På vilket sätt kan jag påverka barnen så att de får möjligheter till utveckling?
  • Vad påverkar den fysiska och psykiska miljön i skolsituationen?
  • Vad gör undervisningen svår respektive lätt ur barnens perspektiv?
  • Hur och på vilket sätt påverkar läkepedagogiken barnen?
  • Vilken betydelse har min egen utveckling för barnens utveckling?
  • Hur ser vardagen ut?
  • Vad är det väsentliga i mitt arbete?
  • Vad ligger till grund för mitt arbete?
  • Vilka grundläggande teorier finns bakom?
  • Hur påverkas barnen i förhållande till utgestaltningen av Mora Parks helhetsmiljö?

3.   Efter mina iakttagelser försökte jag hitta en egen beskrivning av den teoretiska bakgrunden i min undervisning. Dels utgår jag ifrån vad jag personligen har förstått är viktigt, men också vad som finns givet inom läkepedagogiken.

Det kändes nödvändig att förstå mera om autism och hur allt påverkas av detta utifrån min egen iakttagelse.

4.   Mitt arbete avslutas genom att förbinda den praktiska delen och de teoretiska tankarna – jag formulerar mina egna slutsatser.

Jag har läst många olika böcker och fått en teoretisk bakgrund. Samtidigt finns mina egna slutsatser och ord med i beskrivningen.

Arbetet kan förhoppningsvis vara en inspiration för andra läkepedagoger och det kanske samtidigt leder till att fler genomför aktionsforskningsprojekt inom detta område. Det är min förhoppning att mitt arbete kan leda till en fördjupad förståelse för hur man hittar ett optimalt bemötande av barn med autism.

Järna i augusti 2009

Peggy Strobel

Slutsatser

Genom att göra en jämförelse mellan den praktiska delen och den teoretiska bakgrunden har jag kommit fram till några slutsatser.

Det som präglar all undervisning och allt arbete som ska göras med barnen är kontakten mellan barn och lärare. Utan att det har uppstått en kontakt mellan barnet och den vuxna kan ingen undervisning äga rum. Detta är i första hand avhängigt av hur barnet mår fysiskt. Varje dag och varje ögonblick ska återkopplas till hur barnet mår. Om vi lyckas få barnet att må bra fysiskt får barnet bättre kontakt med sig själv och med omvärlden.

Därför börjar undervisningen genom att hjälpa barnet att få kontakt med sin kropp. En del av insatsen är att se om barnet är varmt. Ett barn kan reagera avstängt och stelt och vara okontaktbart när det är kallt. Kontakten kan genast återupptas när barnet blir varmt. Lika viktigt är att starta dagen genom arbete med sinnena och morgongymnastik. Barnen får en naturlig tillgång till sin kropp och en bra känsla som påverkar kontakten med omgivningen.

Om barnet inte mår bra fysiskt blir kontakten störd, som till exempel hos ett barn som har många epilepsianfall. Barnet blir då trött och okontaktbart. Omvänt är det när barnet får ett varmt bad och vi har en nära kontakt som kunde hålla över en hel ansträngande sångstund.

Har man funnit att barnet mår bra fysiskt kan man gå vidare. Kvaliteter i undervisningen avgörs av pedagogens förhållningssätt. I den utförliga teoretiska beskrivningen framgår hur detta kan se ut. Ett bra exempel finns beskrivet, där vi återupptar kontakten genom att släppa alla krav och börjar leka, viska och återgå till rutiner som lugnar barnet. Kontakten mellan oss blev påtagligt bättre. En beskrivning finns när ett barn gör balansövningar och jag ger honom bekräftelse i alla hans känslor, uppmuntrar honom och tillåter honom att uttrycka sin rädsla och sorg.

Att medvetet arbeta med sig själv, upplevelsen att vara här och nu som pedagog, är en bra grundförutsättning i kontakten mellan barn och den vuxne.

Kontakten mellan barn och vuxen påverkas också av om barnets dag är förutsägbar, vilket ger barnet trygghet i vardagen. Som teoretisk grund finns kunskaper om helhetsmiljö, kommunikation och det läkepedagogiska arbetssättet. I praktiken uttrycker sig det till exempel i att barnen får schema för dagen i bilder varje morgon och att det finns fasta rutiner. Vissa stunder om dagen är det gymnastik och efter det är det alltid skolarbete och sen kommer pausen med mellanmål. I varje aktivitet finns inbyggda ritualer, som till exempel att blåsa ut ljusen vid mellanmålet, det blir till en egen högtidlig stund.

När veckans aktiviteter är genomtänkta och planerade är det möjligt att bryta dessa rutiner

och senare återgå till dem. I detta arbetes praktiska del finns en beskrivning av ett besök på brandstationen och hur man efter denna ansträngande utflykt kan knyta an till fasta rutiner.

Om kontakten mellan barn och vuxen ska vara äkta och hålla längre stunder är det viktigt att möta varje barn som individ. Med det menas att barnen måste kunna utvecklas och träda fram som individer. Ett exempel finns, där pedagogen bestämmer sig för att låta barnets initiativtagande komma fram. Pojken har svårt att ta egna initiativ och behöver inväntas och få stöd i det. Viktigt är då inte bara att göra det man har bestämt sig för, utan också att vänta och se. Ett liknande praktiskt exempel finns i min text. Ett barn började gråta och pedagogen lät honom få utlopp för sina känslor. Det var viktigt för honom och påverkade kontakten fram till nästa dag.

Skolämnena ska vara anpassade till barnen så att de kan utföra uppgifterna men också utvecklas. Därför kan den teoretiska delen vara på en hög nivå fast den praktiska är ganska elementär. Läsning av en bok kan till exempel vara helt adekvat om barnet är uppmärksamt. Andra exempel är att skriva bokstäver och räkna om barnen är med på det. Däremot måste övningar som barnen inte kan klara av utan att det väcker ilska förändras så, att de blir hanterbara för barnen.

 

När pedagogen har sett till att uppfylla barnets fysiska behov, att dagen är förutsägbar och att barnet känner sig sett som individ kan arbetet med kontakten till barnet fördjupas.

Avgörande då är att pedagogen strävar efter att vara närvarande i varje ögonblick, dels i det han/hon gör och dels utifrån vad som kan uppstå i situationen. Ett exempel är när vi målar och en pojke inte kan måla själv, känner sig ledsen och inte kan genomföra uppgiften. Då är det viktigt att se situationen och hjälpa barnet ur den. I det fallet hjälper pedagogen genom att stödja barnets hand. Pedagogen koncentrerar sig på målningen, inte på barnet. Det uppstår en kontakt och barnet vänder sig mot läraren och upplever färg via läraren. Senare kan han återvända till bilderna och berätta om färgerna.

En annan aspekt är att alltid börja där barnet är, även om undervisningsplanen är genomarbetad måste man utgå från barnen. Det betyder: om barnet inte är samarbetsvilligt går det inte att genomföra undervisningen. Det finns många exempel i arbetet, där man försöker knyta an till barnets reaktioner och lek. Det visar sig att det är en öppen dörr till att få kontakt med barnet. Ibland är det bra att knyta an till barnets stereotyper för att därifrån komma tillbaka till undervisningen. Om barnet behöver vissa rutiner måste man respektera dem. Barnet behöver väntas in och försiktigt ledas vidare till nästa steg. Dock är det barnet som visar vägen genom sina reaktioner. Därför är det lika viktigt att se när barnet är berett att gå vidare. Har man bra kontakt visar situationen vägen. Ny lek och stereotyper kan vara nya steg i utvecklingen för barnet. Då kan barnet känna sig sett och behöver inte dra sig tillbaka.

Att se barnet i varje situation kräver att pedagogen skolar sin egen iakttagelseförmåga. Varje dag och situation kan se helt olika ut för barnet. Det är viktigt att se hur det är för barnet. Även om kroppsspråk och rörelse hos barn med autism kan se helt olika ut i förhållande till de flesta människor går det ändå att avläsa budskapen. Är barnet inte med i varje situation är det viktigt att se det. Det finns tydliga exempel i arbetet, där barnet går in i sina stereotyper eller blir stelt. Detta är viktigt att se innan undervisningen kan fortsätta. Ibland är det små tecken som barnen visar och man måste uppmärksamma dem för att kontakten ska upprätthållas.

Lika viktigt som att se barnet är det att lyssna på barnet. Det är en stor del i arbetet att lyssna in barnets initiativförmåga och vad barnet verkligen vill. Detta är möjligt även när barnet inte talar. Det är bra för pedagogen att vara förberedd inför sin skoldag, dock måste denna förberedelse vara i samklang med barnet. Det finns många exempel i mitt arbete där barnets initiativ styr undervisningen, vilket gör undervisningen konstruktiv och utvecklande för barnet. Det handlar om att kunna dra sig tillbaka och se vad som händer i rummet. Det innebär att hålla tillbaka sin egen initiativförmåga, vänta in och lyssna på det som knappast hörs.

 

När jag hade avslutat detta arbete kom jag fram till att nyckelordet är kontakt med barnet. Genom detta arbete har jag förstått att ingen pedagogisk verksamhet kan vara framgångsrik utan att jag som vuxen och barnet har en ömsesidig kontakt.

Det finns också en djup förståelse hos mig att ansvaret för att denna kontakt uppstår, ligger helt och hållet hos den vuxne.

Barnen har alltid en vilja att kunna utvecklas och söker den kontakten hela tiden. Svårigheten hos barn med autism är att de inte alltid har förmåga att håller kvar kontakten till världen utanför och detta är mycket viktigt att förstå.

Det stora ansvaret hos mig som pedagog ligger i att hela tiden träna medvetenhet om mig själv och situationen .

Det finns mycket skrivet om att leva här och nu, att vara medveten om vad man gör just i denna stund och så vidare. Barnen har direkt tillgång till en situation och möjlighet till utveckling. Vilka pedagoger har inte mött situationerna, där de tänkte på saker i sina vardagsbestyr och sedan tappat kontakten och barnen kunde i samma ögonblick inte följa med. Det är enormt krävande att verkligen utföra sysslor med hela sig själv, vara fokuserad och koncentrerad på just det man gör. Lyckas jag dock, så blir kontakten med barnen genast bättre och hela arbetet är lätt och glädjefyllt för både barnet och mig.

Lika krävande för mig som pedagog är att kunna förstå barnets utgångspunkt.

Vi lever mycket i föreställningar om hur barnet är, dock är frågan om vi verkligen ger oss tid till en djupare förståelse av våra barn? Att släppa sina egna förställningar, öppna upp och försöka vara verkligt empatisk är också ett stort steg i kontakten till barnet. Hur ofta möter jag inte inom mig att jag tycker beteendet hos barn med autism är ”konstigt eller avvikande” och hur många gånger blir barnen inte utelämnat åt sin egen värld? De gånger jag kunde släppa mina förställningar, blev jag dock överraskad över hur djup kontakten till barn med autism kan bli och hur mycket värme och närhet jag kan finna hos dessa människor!

Medvetenhet om mig själv öppnar upp för medvetenhet om barnen. Att försöka få kontakt med ett barn med autism innebär också att få kontakt med mitt eget innersta väsen. Om jag ser och hör på barnen, så får jag lättare möjlighet till ömsesidig kontakt. Det är dock nödvändigt att se på sig själv och hur jag som pedagog är i olika situationer och även ibland att våga ställa sig frågan: vem är den egentliga pedagogen?

En ny synpunkt på mitt arbete och mitt liv får jag, när jag upptäcker hur mycket jag har lärt mig av barn med autism och att detta leder till en djup förståelse för deras liv. Våga vara öppen och våga utvecklas och se att dessa barn är en gåva till oss som pedagoger.

Varje nytt utvecklingssteg för dem är också ett nytt utvecklingssteg för oss själva, det är detta som avgör den gemensamma kontakten. Det är också det som blir det bästa stödet för barnens egna utveckling.