Marie Wallin Carlbom
verksamhetschef

Vi lever i ett samhälle som ofta är på väg åt två olika håll samtidigt.
Det finns krafter i vårt samhälle, just nu, som gör att vi begränsar och likriktar oss på så många olika sätt i jakten på det perfekta.
Men jag upplever också att det finns krafter som gör att vi sakta är på väg att skapa ett samhälle där alla får plats, får synas i det offentliga rummet och får känna att de hör till.
Igår uppfann vår verksamhetschef ett nytt ord som jag tänker börja använda och som verkligen passar väl i tiden; ”funktionsolika”.

Personligen är jag innerligt glad för att, om jag nu ska våga vara lite provokativ och utmanande, att det nu, via media, nästan blivit lite populärt att vara utvecklingsstörd eller ha en diagnos, dvs vara funktionsolik.
Det kan ge oss alla en enorm skjuts framåt i vår enorma enkelriktning, att fler människor får ta plats med sina egenskaper i vår gemensamma vardag.
Att någon nu ser att det är viktigt att någon ställer burkar i raka rader på Ica, jag tänker på Ica-Jerry.
Vi har något att lära av det, att det är behagligt när man enkelt hittar det man ska i en affär, och att se någon i lugn och ro stå och rada upp burkar med stor precision och passion, medan vi andra stressar vidare.
På Coop i Järna har detta varit ett koncept länge.

Likaså vill jag återkomma till Glada Hudik-teatern som också gett funktionsolika ett ansikte. Oavsett vad man tror om Pär Johanssons eventuella förehavanden enligt ”uppdrag granskning” så har han gjort skillnad, stor skillnad för funktionsolika.
Jag vill gärna stolt lägga till att inom de läkepedagogiska och socialterapeutiska verksamheterna har teater och andra kulturuttryck länge varit ett sätt att arbeta, att få människor att växa.

Stod och pratade med en trött mamma, med en underbar hyperaktiv dotter, där jag bor i Järna, om alla problem det innebär med ”anpassning”.
Jag sa att jag vet inte om det är barnet det är fel på.
Hon är på fel plats, en plats där man inte ser till att alla får plats, för allt är så förutbestämt hur det ska vara. Hur människan ska vara för att få inta en plats. Där man inte ser tillgångarna med hennes funktionsolikhet.
Hade hon levt under stenåldern hade hon säkert varit den som fått gruppen att överleva svält eftersom hon med sin snabbhet och intensitet hade varit den som fångat ett byte när ingen annan lyckades eller orkade längre.
Så i diagnosernas tid kanske vi ska göra plats för fler olikheter istället för att göra fler människor annorlunda.
Där det perfekta börjar tappa fart och funktionsolikheter blir en tillgång.

Låt 2012 bli skillnadernas år, där det funktionsolika har en självklar plats och där vi alla har som grundläggande strävan att vi vill ”göra skillnad” för de människor vi möter och arbetar för, på olika sätt.

Varma nyårshälsningar
Ellinor

 
Du vet, ibland är det här med att skriva en text till en blogg,   ungefär detsamma som att skriva en text och förbereda sig inför ett tal.
Jag vill ju att just du ska känna dig välkommen, jag vill veta att just du har det bra – Kanske det är lite stelt just nu?
Satte du dig bekvämt eller riskerar det här blir en riktigt trist tillställning?
För din skull hoppas jag att du sitter skönt och att du laddat dig med en kopp gott te. Jag vill ju att det här är en stund för både glädje och eftertanke.

Till alla medarbetare vill jag skicka en speciell hälsning: Stort tack för det gångna året, det är bara vi som sätter gränser för hur långt vi når och hur bra vi blir. Ni är bäst!

Jag skulle kunna säga något om det som hänt under året – att vi slagit samman Kristoffergården och Mora Parks verksamheter. Att medarbetarna på Kristoffergården har fått 75 nya kollegor och de på Mora Park 25. Att vi i vår verksamhet nu har möjlighet att ta emot barn när de är riktigt små och låta dem finna sin plats hos oss fram till dess att de är unga vuxna och lämnat gymnasiet. Att vi har haft studiedagar, där jag tror att den som uppskattats mest var den i höstas när vi kombinerade praktiskt arbete med föreläsning. (Äppelmusten vi gjorde tillsammans med arbetsledare och arbetstagare från Borgs Gård/Haganäs av äpplen från våra trädgårdar, blev toppen.)

Jag skulle också kunna berätta något om det som kommer att hända under nästa år.  Vi får en ny kollega i Michael Rosman som blir föreståndare och elevhemsansvarig för elevhemmen på Kristoffergården. Vi fortsätter att utveckla oss i vårt arbete för att kunna bedriva en verksamhet med stadiga ben på jorden men med blicken fäst framåt. Nästa år är det 60 år sedan Mora Park startade – och 100 år sedan huset där vi har vår administration byggdes – väl värt att fira.

Men framförallt skulle jag kunna berätta något om hur stolt jag är över det jobb medarbetarna i våra verksamheter genomför varje dag. Jag hoppas att de får möjlighet att, liksom jag, hitta de guldkorn i vardagen som gör det extra lätt att gå till jobbet. Som när en liten näve sticks in i handen på en under morgonsamlingen. Eller mötet med blicken hos den något äldre eleven som annars inte visar mycket kommunikation.

Till er alla, från oss alla…
En God Jul och ett spännande och utmanande2012!
Marie

”Japp, nu ger vi järnet”

”Tankeväckande, annorlunda och goda nyheter” skriver Järna kommunikation om sin nyhetssida http://jarnaatwork.se/jwbadge.html 

Nyhetsbrevet ges ut i samarbete med i samarbete med Vidarstiftelsen, Saltå Kvarn, Saltå By, Solåkrabyn, Stiftelsen Fram, Eneby Bygg, Linnea Omsorg, Mora Park, Weleda, Ekobanken, Föreningen Sofia, Vidarkliniken, RKLaurens, Skillebyholm, Kulturhuset i Ytterjärna

Gå in och prenumerera och få lite gott till dig innan höstmörkret närmar sig!

Ellinor

Barnen på Mora Park och Kristoffergården har börjat skolan, alla ska känna in sig, nya som gamla elever, någon har kanske ny lärare, nytt klassrum och nya kompisar.
Barnen mår bra av att komma in i sina skolrutiner, förutsägbarheten.
De flesta medarbetare ser pigga och utvilade ut och mötet mellan barn och medarbetare är fyllt av igenkännande och glädje.

För oss på Mora Park är den här hösten extra spännande.
En 51-åring och en 60-åring slår ihop sina påsar, Mora Park och Kristoffergården.
Mora Park står nu som huvudman för Kristoffergårdens skola och det fortsatta samgåendet skrider vidare.
Vi ska plocka det bästa av varje del, bevara och förändra.
Jag inbillar mig att när vi är i övre medelåldern och slår våra påsar ihop så görs det med respekt och ödmjukhet för det finns så mycket i bagaget, så mycket man kan ha glädje av.
Vi blir många, kan ta hand om fler speciella barn med våra olika kunskaper och gåvor.
Vi kan ta hand om dem längre, om det är vad de behöver, eftersom vi nu tar emot även ungdomar.

Det vi siktar på med Mora Park och Kristoffergården – att samordna våra kunskaper, våra egenskaper, ta vara på de eftertänksamma, på de intensiva och se till att alla får utlopp för vad de är bra på.
Att vi fortsätter med det vi är bra på ; att ha högt i tak, ha plats för alla barn och ungdomar, skapa de förutsättningar barnet/ungdomen är i behov av med våra olika kunskaper och erfarenheter och med den antroposofiska människosyn som driver vårt arbete vidare.

Det är aldrig enkelt när många viljor och personligheter ska stråla samman och skapa något, men med större ödmjukhet för olikheterna kan man skapa något större, även i vårt samhälle.

Ellinor

Den dagen en förälder står där med sitt annorlunda barn, vare sig det är nyfött eller tonåring, då är det dags att lära sig ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att bemöta, ett nytt språk, vara ständigt lösningsorienterad, ha ögon i nacken.
Allt blir annorlunda. Annorlunda än man tänkt sig.
Men egentligen är det den snäva människosyn vi dras med som skapar en stor del av det annorlunda.
”Det är väl bara att sätta gränser”, säger någon.
Det är min fulla övertygelse och erfarenhet att vissa barn inte går att gränssätta.
Eller,
”Vi har ju själva satt barnen till världen”
Jo, men det är ju så mycket vi faktiskt inte kan styra över.
Vi vet inte vad det är för en liten människa vi kommer att vara ansvariga för i 18 år framöver.
Det kan vara en samarbetspartner eller ett heltidsarbete och allt däremellan.

Jag har hört så många föräldrar berätta om sin resa med annorlunda barn att jag tappat räkningen.
Det har varit föräldrar till barn med diagnoser eller fysiska handikapp. Barn med depressioner eller psykiska sjukdomar. Barn som blivit mobbade eller helt enkelt haft trassliga tonår.
Några saker har många av de här föräldrarna genensamt. De har slitit väldigt hårt för sina ungar.
Att de haft svårt att klara två heltidsarbeten – många har blivit sjukskrivna. Det förväntas av dem att de ska klara ett helt normalt liv.
En del av det slitsamma är alla dessa människor föräldrarna möter. Alla dessa möten som inte alltid är till det bästa, som avgörs mycket av vem det är man möter.
En vän till mig, med ett barn som drabbades av en annorlunda situation, vilket pågick väldigt lång tid, har valt att kalla dem ”änglarna” och ”de andra”.
Att ha som yrke att möta människor i kris, eller hårt belastade människor kräver att man ”kan gå i deras mockasiner” som någon klok indian sa.
En del vanliga medmänniskor kan också ha svårt med ”mockasinerna” – glöm inte då, alla föräldrar, att det är ni som spelar matchen.
De som tycker en massa olika saker sitter på läktaren.
Det är ett väldigt tydligt sätt att markera sin gräns på,
”det är tyvärr svårt att mötas i det här, eftersom jag spelar matchen och du sitter på läktaren”.
Så föräldrar,
ta lite timeout i sommar, så ofta ni kan och förmår.
Till er som möter alla dessa föräldrar med annorlunda barn – på med fotbollskläderna, eller mockasinerna och begrunda Sören Kirkegaards tänkvärda ord:

Att finna en människa
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv, när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon själv gör men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, då beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är en vilja att härska utan en vilja att tjäna.
Kan jag inte detta, så kan jag inte heller hjälpa någon.”

En riktigt skön sommar önskar vi på Mora Park er alla!

Ellinor, PR-och informationsansvarig

Ett av våra huvudmål på Mora Park är ”Barnets röda tråd”.
Det innebär att redan när ett barn placeras hos oss och efterhand som vi lär känna barnet funderar vi över barnets röda tråd – vad behöver det här barnet?  Vad behöver barnet vara i för miljö och med vilka?  Vart behöver barnet ta vägen i framtiden  för största möjliga trygghet och utveckling?

För många av de barn som kommer till oss betyder det att inte byta miljö för många gånger. De flesta utvecklas bäst i en välkänd, trygg och förutsägbar  miljö.
På Mora Park skulle många barn behövt stanna längre än de åldergränser vi hade tidigare, vilket gör att det nu känns väldigt bra att vi kan förlänga barnets röda tråd hos oss när våra åldersgränser höjts.
Genom samgåendet med Kristoffergården kan vi erbjuda de barn som har behov av det, skolgång ända upp till årskurs 9.

Vår viktigaste uppgift när vi arbetar med röda tråden är alltid, ”barnet i centrum” vilket gör att olika barn har olika behov och ibland står vi inför undret med barn som har utvecklats på ett helt oförutsägbart sätt och får helt nya behov.
Det är det som gör vårt arbete med barnets röda tråd så spännande.
Varje dag lär vi oss något nytt av våra barn på Mora Park o Kristoffergården!

Marie, verksamhetschef

När man som lärare undervisar barn med särskilda behov får man ibland använda särskilda metoder, tänka på ett särskilt sätt och framför allt vara nyfiken på att göra nya upptäckter och vara flexibel.

Peggy arbetade som lärare åt en liten grupp barn och hennes dokumentation runt de upptäckter hon gjorde om vad undervisning kan bli, på ett annorlunda sätt, med annorlunda barn blev en bok:

Ibland kan undervisning se annorlunda ut!

”Vi lever mycket i föreställningar om hur barnet är, dock är frågan om vi verkligen ger oss tid till en djupare förståelse av våra barn? Att släppa sina egna förställningar, öppna upp och försöka vara verkligt empatisk är också ett stort steg i kontakten till barnet. Hur ofta möter jag inte inom mig att jag tycker beteendet hos barn med autism är ”konstigt eller avvikande” och hur många gånger blir barnen inte utelämnat åt sin egen värld? De gånger jag kunde släppa mina förställningar, blev jag dock överraskad över hur djup kontakten till barn med autism kan bli och hur mycket värme och närhet jag kan finna hos dessa människor!”

Läs mer om den under ”särskola och förskola” där du också kan beställa den direkt från Peggy!

Vårhälsningar
Ellinor
PR- och informationsansvarig